kristofermoberg

    Det är i början av februari och solens första strålar har gett oss en föraning om vad som väntar oss längst in i juni. Jag minns hur hallonbuskarna vajjade i vindtaget av barnfötter som lyfte från marken när farmor ropade inifrån köket. Det var en Aspuddensommar i aprilfärger och de sista flyttfåglarna lämnade södern för att häcka i Ljusnans stilla forsande vattedrag. Den brusande vattenytan ringades av kilstenarna jag och min syster kastade mot tusenbröderna i det söta och buteljbruna vattnet. Min lillebror och jag stod vid foten av det väldiga äppelträdet som sträckte sina toppar mot guds fingrar bland molnen - jag satte mina handflator mot sensommarsolen och slöt ögonen.
    Nu står jag här igen vid äppelträdet som blommade och känner hur gråten pressar bakom ögonen. Det är en överväldigande känsla av att allt och inget försvinner. Jag är fortfarande sju år, med ett pingisracket i handen och munnen full av röda vinbär. Tiden är bara ett ord, ett system vi har skapat. Men det som har varit fortsätter alltjämt att vara.