kristofermoberg

Jag sitter ensam på parkbänkens grönmålade brädor och ser hur tonåringar i livets försommar prövar sina vingar i smaker och kyssar. Du var stenad i Stockholms svarta natt, sent augustiregn föll ner. Du la ditt huvud mot rälsen och sa att du inte orkade gråta längre. Jag tackar gud för att inget av dom tåg som åkte, tog dig med sig ner.
För jag minns än ljudet från gruset när vi kröp med våran kombi, genom lönnallén mot gården och hur pappa tutade. Farfars havre, farmors vinbär, nådde dig och mig till axeln och bergen var en saga som kvällen målat blå.
Men när hans hjärta stannade var det som ett stort träd föll till marken och någon öppnade den vindsdörr som vart låst i alla år. Där inne såg jag saker jag bara sett i onda drömmar, sånt som ingen kan rå på och sånt som hinner ifatt till slut. Det föll snö på gravens kransar och över släktens åkrar, vi lade blommor på hans grav och du somna i mitt knä.
Var du gammal nog att märka hur galenskapen kom? Som en stum glans över blicken och som oro sent om natten som en smitta genom huset som tog en efter en?

Du ringer mig om kvällen och din röst är helt förändrad. Du hade sprungit genom skogen och ropat utan svar. Din pappa sköt en älg, sen stannade hans hjärta. Är du vuxen nog nu att se hur galenskapen tog även dig min vän och bror?
Nu faller snö på gravens kransar och på din pappas åkrar, varken hans mor eller hans syskon är där och tar farväl. Tycker du att det var värt det är det det här du kallar heder? Kan det tysta sorgens klockor som bara slår och slår? Jag minns ljudet från gruset när vi kröp med våran kombi, upp för lönnallén mot gården och hur pappa tutade. Det är sent nu och det skymmer och det är inte mycket jag kan göra, den dörr du måste öppna kan bara öppnas inifrån.

Tågen dom rullar in
på centralstationen
grågrusdammet det yr omkring
mina stapplande skor

Du har sett hur jag vandrat här och där
gata upp och gata ner
dom som säger att jag funnit min plats nu
kunde aldrig haft mera fel


Dom säger att jag borde ta mig själv i kragen
men aldrig lär jag mig någonting
Det gäller att ha is i magen
Och ha seglen högt för att fånga vind.

Jag sitter på ett tåg i en ödslig vagn och lyssnar till ljudet av hjul som sliter räls, tunnland efter tunnland.
Metallen sjunger i en öronbedövande symfoni och den karga smaken av rost lägger sig i munnen när jag drar ner fönsterglaset för att känna kylan. Jag blev så trött på mig själv, på hur destruktiv jag blir; hur jag varje gång hjärtat spricker söker ett gift att döva smärtan med. Alla desperata försök att slippa vara med mig själv när jag inte stått ut, jag har lämnat den här staden så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har ett behov av att stänga av och försvinna. Den här gången kan du inte följa med mig; det är en uppgörelse med ett annat liv och du har ingen del av det.

Om du ser henne ta tåget över bron i september och låter blicken falla ner mot hamnen och slussen där båtarna vaggar på de brutna isarna. Längs den röda rälsen, genom höjden och hagen där dimman ligger tät om hösten och krokvägarna korsar varandra. Där den vita kyrkan sträcker sitt skarpa torn mot himlen intill den grönklädda innerstadsrondellen och drömmar från en annan tid har funnit sin stilla viloplats i församlingshusets röda tegelväggar. Då vet jag att hon letar efter något jag aldrig kunde ge, säg att jag hoppas hon hittar någon som kan. Någon som kan torka hennes tårar, någon som kan hålla hennes hjärta varmt. Säg henne att jag alltid var stolt över att vara hennes vän, att de dagar vi hade med varandra var några av de bästa som jag någonsin haft. Säg att jag är ledsen för allt som blev så fel. Att flera av de saker som hon sa kommer jag alltid att bära med mig, som en stilla viskning i natten när jag försöker somna om. Säg att jag har glömt vår första kyss, men att jag minns varje ord. Hon kanske tror att jag glömt henne, snälla säg inte att det inte är så.

I en annan del av samma avlånga land har eken inga knoppar än, våren kan ta sin lilla tid ibland när snön alltid ligger ny. Jag har känt mig tyngd och bruten, mörkret spelar sina spel med ett onykter sinne, men jag tror att det kommer lugna sig nu. Att alla tvära kast har haft sitt.

Om du läser det här och tror att mitt hjärta är en karg och kall sten så skulle inget kunna vara mera fel.
Sanningen är att om att jag gav dig allt jag hade velat skulle ingenting av det du älskar finnas kvar hos mig.

/ Totte

"Säg allt, säg allt det där för mig..."
(en elegi genom thåström)

Förenklad version av "Till det sista havet" till min käraste vän.

Du är det första och starkaste ljuset jag sett sedan jag mörklagde mina fönster för sisådär två år sedan.
För varje dag som går är jag tacksam för att jag lärt känna dig, och för varje dag som går så hoppas jag att du känner samma sak. Du är den vackraste människan jag träffat, och jag hoppas att jag får göra det igen snart.

Men om det skulle dröja vill jag att du ska veta att jag alltid finns där, i såväl mörker som solsken.

Puss och kram

Din vän

K

Att lära sig älska om och om igen
att dö igen
och välta vasen fylld till bredden av smärta
så att alla historier rinner ut.
Född vek, lärd stark
Inga armar kommer någonsin vara stora nog för att omfamna mig

Ett annat jag brukade ta sig upp på taken,
högt ovanför de skenande taxibilarna nedanför
där bara vinden hördes i ett fortfarande friskt öra.
Jag brukade älska det som mest när det regnade.
Jag var alltid ensam
Jag förbluffades över att jag inte föll ner mot en säker död när jag inte var nykter
Jag förbluffas fortfarande då och då
men tack gode gud.
För jag älskar allt jag kan nu
även de riktigt svåra dagarna.
och jag älskar någon, ett äldre mig
ett sorgsen jag.
Han var skriet av ett brandlarm i natten
oberörd av tid och rum.
Ett minnesmärke i tiden
Den personen var ett bräckligt och brustet barn
jag saknar honom inte, det jaget.
Men jag oroar mig fortfarande för honom då och då

Jag somnar och drömmar om hur
orkestern spelar efter egna noter
och vägrar följa min skakande hand.
För livet har sin egen sång,
En sång med humoristiska svängar och tonartshöjningar.
Och jag är tacksam för det.
Född vek, lärd stark
Inga armar kommer någonsin vara stora nog för att omfamna mig

Vart du än hamnar och vart du än är, så bär jag dig till den plats i mitt hjärta som du alltid kan kalla ditt hem.

Jag har suttit på andra sidan bardisken och hört vänner bekanta berätta för vänner om kärleken de funnit och hemligheten som ruvar i hennes klappande hjärta, men aldrig har jag känt mig vid deras berättelser.
Det är en känsla som aldrig velat stanna hos mig, som om jag vore ett rum med vidöppna fönster mot en kall novembernatt där ingen velat stanna en längre tid. I ett kallt hjärta säger de att ingen eld kan gnista - Det har varit tungt och grått, jag är frusen än. Du lät solljuset värma mitt skinn och snön dämpade mitt fall

Inatt såg jag solen gå ner bortom västerbron och lyssnade till de vaga ljuden av ett älskande par som viskade varandras namn på andra sidan tegelväggen. Jag slöt mina ögon och drömde vaken om hur du satt under granen som en liten gökunge och kramade dina tummar och grät utan att hitta vad du önskat dig bland alla uppslitna paket. Din morfar satt på knä bakom dig och viskade att allt skulle bli bra - en vacker dag.
Jag gick igenom natten och kände den regnsvarta asfalten värja sig mot kölden under mina skosulor, steg för steg. I kvarteren bakom stationen frågade jag poeterna som satt på rad med kaninögda blickar rakt fram vilken väg man väljer när ett sista ljus har slocknat och tillslut sa en av dem: Det finns en lärdom att ta till sig i allt vi går igenom, och en sorg i allt vi aldrig får uppleva.

Jag fylls av värme när jag säger ditt namn, men tappar andan när du säger mitt.

Du är bitsk, giftig och du hugger som en huggorm men kan i nästa sekund rodna och se ut som ett stappligt föl
Sen den dagen då du vackert sa "sida vid sida ska vi gå" har jag när du vill mig något suttit jag tyst och lyssnat. Det var trots allt du som sa till mig att jag ändå aldrig skulle förstå. Snälla du, säg aldrig så igen - det gör ont i mig än.
Jag ville bara vara din vän, därför lät jag dig aldrig gå.

När du saknar någon annans hand och minnen trängs med allt som aldrig blev av.
När tårar färgar dina kinder våta och dina knän dom blöder
Ska jag gå med dig då
Hand i hand
Steg för steg
Till det sista havet.
Älskade du...

Det ligger en ödslig natt över stockholm och gästerna har gått hem
Clownerna skrattar och hundarna ylar ikväll.
På mosebacke terass den natten
såg jag tårarna mot din kind
där vi rökte och pratade om saker som vi minns
Om din morfar kunde se dig,
skulle han vara lika stolt som jag
så rycka upp det här döda rosorna med rötterna
och låt deras frön växa till nya vid hans grav.

Jag önskar att jag vore som du
Lika stark som du är svag
lika vacker och karg som du var idag

Släng med ditt svarta hår
lyft blicken från marken där du står
Det kommer en tid
då man måste börja om
Spring genom askan och följ hans fotspår när han går
När du når dit du vill så stanna kvar
lova mig att du aldrig vänder dig inte om

Jag såg mitt ex på gatan häromdagen
hon bär fortfarande armbandsuret som jag köpte.
Jag tänker ibland på vad som gick så snett och vad det var för fel i det
trots att hon har en ny och jag inte har en del i det
Hon var inte den första,
lär inte bli den sista
men det känns i hjärtat än
där jag ligger ensam och bräcklig ikväll
Så jag sprang med de herrelösa hundarna tills benen slutade gå
Jag hade gråtit nog ändå

Det ljusnar bortom taken och gatorna fylls med folk
där jag somnar till och vaknar ännu en gång

Den svarta gestaltens hjärta slår ett slag och skuggorna över köksgolvet flyr morgonen. Det är månader sedan vi hördes av nu och om jag skrev något så skulle du nog svara att allt det där var längesen, så länge sen. Din tid går fortare, jag har det långsamt här. Inga krossade flaskor, bara jag som driver omkring med svarta segel utan köl. Den här staden ligger som ett stilla fotografi sen du gick, men ikväll när jag tänker på dig går det som ett sorgset sus mellan väggarna. Jag undrar vem hon är fantastisk för nu, sig själv eller någon annan. Jag minns en sakta vacker junidag för inte så längesen, längesen för dig förstås. Ni satt på uteserveringar i solen och var lyckliga, du var det vackraste hon sett och jag trodde på er.

Jag tänker på någon annan och du tänker inte alls, du lever i en annan värld. Hennes sneda tänder och dina läppar mot hennes hals. Men jag hoppas du hittat rätt nu och kommit till ro. Det är sant men det gör ont ändå. För ingen jag mött var som du; du hatade och rev och slet och tog vad du kunde ta. Vi kunde ha gjort något stort du och jag, lyft den här världen några steg till. Vi kunde ha stannat där och hållit oss där, vi kunde ha lämnat den här staden. Nu är du borta, sedan så längesen borta, men det så lång tid för dig att låta oss gå itu.

Jag behöver dig när jag behöver dig, nu behöver jag dig inte längre och så får det förbli. Du är borta, du är kvar, men lär väl aldrig försvinna helt. Jag skrämde bort dig, nu är jag fri. Det är bara jag som är ensam och bräcklig ikväll, en idiot som vet så mycket bättre än det här. Jag måste vidare, det är självklart. Men visst älskade du henne verkligen? Vad det nu kan ha varit värt.


Det finns ingen sorg eller smärta kvar, bara en tanke då och då. Jag lever av dikt och du dog av demoner, i skärselden dränkte vi vår oro i drömmar och sprit. Du lärde dig aldrig att leva här, jag lär mig för varje steg. Med ett glas i din hand och svärta i bröstet slapp du se när din svartklädde tjänare kom. En dag ska jag stå brevid dig i natten och veta vad det är du slagits för.

Förlåt, farväl och adjö.
 

Det finns timmar på dygnet då gud vill se vad man tål, det har funnits nätter då jag sovit med hölstret fritt och hanen spänd i mörkret. Dagar då man ställs för det man fruktar, små svarta hål.
I natt speglar sig månen i riddarfjärdens blanka vatten, isflaken driver med tystnaden längs strandkanten och minusgraderna som gjorde morgondaggen till rimfrost håller i. Det är den 17 februari och inte en stjärna på himlen.
Jag sitter ensam framför ett stearinljus kastade skuggor och väntar på att telefonen som aldrig ringer ska bryta tystnaden av väggar som sakta rasar omkring mig. De säger att alla historier börjar någonstans, att alla bäckar har sitt språng.  Jag låg under täcket den natten och försökte smälta alla nya intryck. När klockan slog 06.22 så hade jag fortfarande inte slutit ögonen - såfort jag försökte så glittrade grå ögon framför mig i stockholmsnatten. I rummet låg doften av ett regn över hjärtats bäcksvarta trottoarer och i dess rännsten föll förkastade drömmar i glömska med de stigande vattenmassorna när stjärnorna som en gång lyste så klart ovanför dem förlorade all sin glans i hennes ögon såfort hon slöt dem.

Saker tar längre tid för mig att smälta och komma över än för andra. Alla tankar och demoner som flyter i bakvattnet skriker att det finns nya problem att vrida sig sömnlös över nu - men jag är en svag is att beträda. Vissa säger att man bör befinna sig i nuet för att uppskatta vad som i framtiden kommer att ske; jag befinner mig lika mycket i nuet som jag befinner mig i vad som hänt, men fortfarande med samma rädsla i bröstet, nu som då, för vad som väntar.

De säger: "Släpp din sten. Släpp din oro och läk dina stygn. Jag går bakom dig hur smal din väg än blir och när du faller igen, så bär jag dig då." Jag var där då, liksom den dag du vaknade och de hade vänt dig ryggen. För vart du än skulle hamna och vart du än var, så skulle jag bära dig till den plats i mitt hjärta som du alltid skulle kalla ditt hem.

I kväll ligger kälen i marken där jag går, samma smala väg som vi gick då. Förbi elljusspåret och de stora åkrarna, där vinden ligger tät i ryggen och den frusna marken knakar under fötterna. Men det är inte samma sak utan dig.
Utan Dig

    Det är i början av februari och solens första strålar har gett oss en föraning om vad som väntar oss längst in i juni. Jag minns hur hallonbuskarna vajjade i vindtaget av barnfötter som lyfte från marken när farmor ropade inifrån köket. Det var en Aspuddensommar i aprilfärger och de sista flyttfåglarna lämnade södern för att häcka i Ljusnans stilla forsande vattedrag. Den brusande vattenytan ringades av kilstenarna jag och min syster kastade mot tusenbröderna i det söta och buteljbruna vattnet. Min lillebror och jag stod vid foten av det väldiga äppelträdet som sträckte sina toppar mot guds fingrar bland molnen - jag satte mina handflator mot sensommarsolen och slöt ögonen.
    Nu står jag här igen vid äppelträdet som blommade och känner hur gråten pressar bakom ögonen. Det är en överväldigande känsla av att allt och inget försvinner. Jag är fortfarande sju år, med ett pingisracket i handen och munnen full av röda vinbär. Tiden är bara ett ord, ett system vi har skapat. Men det som har varit fortsätter alltjämt att vara.