Återuppståndelsen
"Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Första Korinthierbrevet .
Som om skyn vore en kuliss målar svalorna molnstrimmor på körsbärshimmeln högt ovan hustaken.
Lönnen på den asfalterade bakgården sträcker sitt spretande bladverk mot tegelmuren och de brandgula löven håller sig kvar vid sina kargade grenar i väntan på de första plusgraderna. Sakta men säkert övergår Stockholm till att bli en tyst och kall stad i skuggan av sommarmånaderna som väntar. Jag sitter i det halvfärdiga köket och ser ut över den tomma gatan på andra sidan treglasfönstren. Allt är så nära men ändå så långt förgånget. Minnen av Angelos pizzeria i grusvägsdammet och hålet i stängslet vid basketplanen. Konsums gröna ljus och solen som sjönk bakom höghustaken.
Jag minns mig se en ängel landa bland gråduvorna på sparbankstaket.
Det är så mycket bilder och minnen som trängt sig igenom lagren av tunna och tjocka hudlager att jag inte kunnat beskriva dem, så jag låter dem rinna igenom mig här.
Asfalten hettade under våra fötter där vi gick mot en oviss framtid, och snart är vi framme. Framme vid slutet av den väg vi valde när vi rymde från gården 95 för att ge oss ut på äventyr bortom elden och landsvägen för att finna oss själva. I 20 år har solen bländat oss och skänkt värme åt varje regnvåt gata vi vandrat, och det kommer den göra så länge vi lever och i årtusenden efter det. Sedan vi träffades den första gången har jag gått vilse i en stor dunkel skog av minnen och framtidsvisioner, utan att förstå att det gick som det gick.
Nu har solen, stjärnorna och månen slocknat och natten är helt svart. Den omfamnar mig och den ensamma tystnaden blir till spöken, som tar min hand och leder mig vidare till den ödebyggd där vi försökte bygga ett liv du och jag. Allting rasar här, fasaderna kläds av träfasader som vinden slitit sönder under åren och spåren vi en gång lämnade efter oss har nu regnat bort. Kvar finns bara den evigt viskande vinden som sjunger om det vi lämnade kvar.
Tänds det en stjärna så följer jag den, det är så lite som håller mig kvar här.
Bland hundratals av människor har jag sökt din blick, för att se om du ser tillbaka.
För på en parkbänk, mellan södermalm och vasastan. Sitter fortfarande de vi kunde varit du och jag.
Vem jag än träffar och hur allting än blir, är du aldrig utbytbar.
Som om skyn vore en kuliss målar svalorna molnstrimmor på körsbärshimmeln högt ovan hustaken.
Lönnen på den asfalterade bakgården sträcker sitt spretande bladverk mot tegelmuren och de brandgula löven håller sig kvar vid sina kargade grenar i väntan på de första plusgraderna. Sakta men säkert övergår Stockholm till att bli en tyst och kall stad i skuggan av sommarmånaderna som väntar. Jag sitter i det halvfärdiga köket och ser ut över den tomma gatan på andra sidan treglasfönstren. Allt är så nära men ändå så långt förgånget. Minnen av Angelos pizzeria i grusvägsdammet och hålet i stängslet vid basketplanen. Konsums gröna ljus och solen som sjönk bakom höghustaken.
Jag minns mig se en ängel landa bland gråduvorna på sparbankstaket.
Det är så mycket bilder och minnen som trängt sig igenom lagren av tunna och tjocka hudlager att jag inte kunnat beskriva dem, så jag låter dem rinna igenom mig här.
Asfalten hettade under våra fötter där vi gick mot en oviss framtid, och snart är vi framme. Framme vid slutet av den väg vi valde när vi rymde från gården 95 för att ge oss ut på äventyr bortom elden och landsvägen för att finna oss själva. I 20 år har solen bländat oss och skänkt värme åt varje regnvåt gata vi vandrat, och det kommer den göra så länge vi lever och i årtusenden efter det. Sedan vi träffades den första gången har jag gått vilse i en stor dunkel skog av minnen och framtidsvisioner, utan att förstå att det gick som det gick.
Nu har solen, stjärnorna och månen slocknat och natten är helt svart. Den omfamnar mig och den ensamma tystnaden blir till spöken, som tar min hand och leder mig vidare till den ödebyggd där vi försökte bygga ett liv du och jag. Allting rasar här, fasaderna kläds av träfasader som vinden slitit sönder under åren och spåren vi en gång lämnade efter oss har nu regnat bort. Kvar finns bara den evigt viskande vinden som sjunger om det vi lämnade kvar.
Tänds det en stjärna så följer jag den, det är så lite som håller mig kvar här.
Bland hundratals av människor har jag sökt din blick, för att se om du ser tillbaka.
För på en parkbänk, mellan södermalm och vasastan. Sitter fortfarande de vi kunde varit du och jag.
Vem jag än träffar och hur allting än blir, är du aldrig utbytbar.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Så äkta och naket att hjärtat slår några extra slag..
Take care*
Trackback
