Dies Irae
De sista stjärnorna slocknar ovanför den regnvåta trottoaren som bär mig och lyfter mig ur den kalla stockholmsnatten. Bland slocknade cigaretter och ett brinnande hjärta tar en ny dag sin början och ett sorgset idag blir ett sorgset igår
En gång frågade de hur jag mådde, om vår kärlek bestod och hur jag visste att isen skulle bära oss hela vägen. Jag var den som kände alldeles för mycket men hade blivit den som inte ville kännas vid någonting. Det var inte det jaget de sökte, så jag gick ensam i tusen mil och ändå var jag aldrig långt hemifrån.
Jag har rest genom alla dina nätter och är snart framme vid min egen gryning. För även när de räknat ut mig, kan ingenting få mig att gå tillbaks. Jag har målat upp mitt liv I svart tusch på bensinmackstoaletter utan att finna ett vackert slut. Det finns de som sagt att de inte ångrar något, i mitt sinne är det dumhet eller ett uttryck av brist på fantasi. Släpp mig aldrig med din blick, jag vill följa vägen vi gick och aldrig nånsin se tillbaks. För efter skymningen och dagen efter när morgonen kommer ser jag din framtid i mina drömmar. Där du går längst samma dammiga stråk som igår, utan någon som älskar dig så villkorslöst som när du ligger tyst i vigd jord.
Det här är min allra sista resa och väskan är redan packad.
Dies Irae; Vredens dag, den fruktade dagen skall upplösa världen i aska, såsom David tillsammans med Sibyllan omvittnar. Hur stor bävan skall det vara, när Domaren kommer för att noga granska allt! Domedagsbasunen skall sprida sitt förunderliga ljud över alla länders gravar, den skall samla alla framför tronen. Allt dött och allt levande skall förundra sig, när skapelsen stiger fram för att stå till svars inför Domaren.
En gång frågade de hur jag mådde, om vår kärlek bestod och hur jag visste att isen skulle bära oss hela vägen. Jag var den som kände alldeles för mycket men hade blivit den som inte ville kännas vid någonting. Det var inte det jaget de sökte, så jag gick ensam i tusen mil och ändå var jag aldrig långt hemifrån.
Jag har rest genom alla dina nätter och är snart framme vid min egen gryning. För även när de räknat ut mig, kan ingenting få mig att gå tillbaks. Jag har målat upp mitt liv I svart tusch på bensinmackstoaletter utan att finna ett vackert slut. Det finns de som sagt att de inte ångrar något, i mitt sinne är det dumhet eller ett uttryck av brist på fantasi. Släpp mig aldrig med din blick, jag vill följa vägen vi gick och aldrig nånsin se tillbaks. För efter skymningen och dagen efter när morgonen kommer ser jag din framtid i mina drömmar. Där du går längst samma dammiga stråk som igår, utan någon som älskar dig så villkorslöst som när du ligger tyst i vigd jord.
Det här är min allra sista resa och väskan är redan packad.
Dies Irae; Vredens dag, den fruktade dagen skall upplösa världen i aska, såsom David tillsammans med Sibyllan omvittnar. Hur stor bävan skall det vara, när Domaren kommer för att noga granska allt! Domedagsbasunen skall sprida sitt förunderliga ljud över alla länders gravar, den skall samla alla framför tronen. Allt dött och allt levande skall förundra sig, när skapelsen stiger fram för att stå till svars inför Domaren.
tack
Det här är min allra sista resa, och väskan är redan packad.
Det finns nätter som aldrig tog slut. Det finns en horisont jag seglar mot jag försöker tänja ut.
Det finns stunder då jag brast. Det finns tre små ord som jag försökt att tejpa fast.
Jag var alltid lika rädd som du för att eka som ett rum där ingen kunnat bo nån längre tid.
Vi föddes i en bättre värld där jag lärde mig vara stark. Aldrig be om lov, alltid le men aldrig darra när andra ser. Men jag darrade när ingen såg och hundarna i gränderna föjde min ensamma flykt med tillförlitliga blickar. Jag kan byta stad och jag kan byta namn men ändå är det någonting i min blick som aldrig lämnar dig oberörd.
I stormen rörde sig alla som på eggen vid ett stup. Fast jag var stark. Jag log mot Gud och sa "jag är den som faller sist", men det var någonting som fick mig att ramla. I natt så reste vi tillbaks till trädgården vid sjön där vi växte upp. Vårt hus var plundrat, det fanns inget kvar. Bara skalet av den plats där vi en gång blev vi. Jag ska bygga något nytt, jag vill så mycket mer. Jag ska stå på en strand med två ögon som ser att vad som än hänt och vad som än sker så vill floden forsa framåt.
Så släpp din sten, släpp din oro och läk dina stygn. Jag går här brevid dig hur smal din väg än blir och när du faller igen, så bär jag dig då. Jag är här nu och den dag du vaknar och alla vindar har vänt. Vart du än hamnar och vart du än är, så bär jag dig till den plats i mitt hjärta som du alltid kan kalla ditt hem.
Det finns nätter som aldrig tog slut. Det finns en horisont jag seglar mot jag försöker tänja ut.
Det finns stunder då jag brast. Det finns tre små ord som jag försökt att tejpa fast.
Jag var alltid lika rädd som du för att eka som ett rum där ingen kunnat bo nån längre tid.
Vi föddes i en bättre värld där jag lärde mig vara stark. Aldrig be om lov, alltid le men aldrig darra när andra ser. Men jag darrade när ingen såg och hundarna i gränderna föjde min ensamma flykt med tillförlitliga blickar. Jag kan byta stad och jag kan byta namn men ändå är det någonting i min blick som aldrig lämnar dig oberörd.
I stormen rörde sig alla som på eggen vid ett stup. Fast jag var stark. Jag log mot Gud och sa "jag är den som faller sist", men det var någonting som fick mig att ramla. I natt så reste vi tillbaks till trädgården vid sjön där vi växte upp. Vårt hus var plundrat, det fanns inget kvar. Bara skalet av den plats där vi en gång blev vi. Jag ska bygga något nytt, jag vill så mycket mer. Jag ska stå på en strand med två ögon som ser att vad som än hänt och vad som än sker så vill floden forsa framåt.
Så släpp din sten, släpp din oro och läk dina stygn. Jag går här brevid dig hur smal din väg än blir och när du faller igen, så bär jag dig då. Jag är här nu och den dag du vaknar och alla vindar har vänt. Vart du än hamnar och vart du än är, så bär jag dig till den plats i mitt hjärta som du alltid kan kalla ditt hem.
Saturday Heartbreak
Vissa nätter ekar luften skrämmande tyst mot den tunna hinnan, andra inte. Sen hörseln på vänster öra försvann har det eviga skriet av ljudvågors stumma resonans mot benen hållit mig vaken om nätterna, men inatt följde jag mina fötter ut för att pröva mina sårade vingar. Inte för att jag inte gjort det förr, men för att påminna ett brustet hjärta om att hjärnan fortfarande är vid liv trots dess prövningar. Blodet pulserar genom nötta leder och synasperna skickar glada hälsningar vid elektriska impulser, men någonstans tar det stopp. Tyst. Stilla. Jag fann mig själv i mörkret.
I vimlet av människor med blickarna uppifrån och sorlet av tankar som aldrig tänkts klart så står jag och känner mig mindre värd än de flesta. Inget att spräcka läppar för, inget att fälla en tyst tår över. Jag har bara svårt att anpassa mig till en publik som föraktar krogmentalitet och fri bar. I en stilla stund tog jag mig modet att knappa in numret med fyrorna i, men inte styrkan att skicka samtalet. Någon annan ringer och pratar om tiden som flytt, om att fånga regnet som faller.
En taxiresa senare stod jag utanför Hennes port. Där blåser vinden alltid från öster och gatuljusen svajar lugnt över sidogatan, så känns det iallafall. Vackert. En instinkt från svuren tid fick mig att blicka upp mot fönstret på andra våningen och se om kalla ögon såg tillbaka. En is genom bröstet, kall så att den får stadiga ben att skaka i jordskalvet av minnen om kall september, rosor. Ett hällregn ligger lätt mot skinnet samtidigt som det haglar innanför. Platsen som en gång var mitt hem.
Sedan en ljummen kväll i juni lever jag i exil, i ett land jag inte längre känner och med människor jag inte längre förstår. Eken vaggar än i brisen och den gamla kyrkoklockan är än inte slagen, doften av nyplockade bär växer sig tätare i luften och kväver en skuren strupe. Orden ekar än, "du visste det själv". Som att domen redan fallit över en drömmande som aldrig ville släppa taget om den osynliga sprickan i samlivet, men än inte delgivits. Jag var aldrig dömd, jag liksom den kärlek som föddes långt innan avskyn var född fri. Som sparvarna som lämnade sina fotspår i de snöklädda fälten bortom motorvägen. Allt ett minne blott, liksom det andra jag kändes vid.
Det plågar mig att prata om det, jag vrider mig än svettig om nätterna i lakanenän . Men jag lever när jag lider.
Slå mig på käften och skrik allt du kan
Hugg mig i ryggen och säg att du hatar mig
Krossa alla speglar och släng igen dörren när du går
Jag kommer ändå att sakna dig.
Samuel Beckett påstod en gång att "Sorrow is fun", och jag beredd att hålla med. Vi njuter av vår egen och andras sorg och fötret. Och om du påstår att du inte gör det så kan du ju fundera över om varför du läser den här bloggen...
Fast tur är det då att vara okänd, för då stannar hemligheterna mellan mig och dig. Tack för det...
Kärlek
K
I vimlet av människor med blickarna uppifrån och sorlet av tankar som aldrig tänkts klart så står jag och känner mig mindre värd än de flesta. Inget att spräcka läppar för, inget att fälla en tyst tår över. Jag har bara svårt att anpassa mig till en publik som föraktar krogmentalitet och fri bar. I en stilla stund tog jag mig modet att knappa in numret med fyrorna i, men inte styrkan att skicka samtalet. Någon annan ringer och pratar om tiden som flytt, om att fånga regnet som faller.
En taxiresa senare stod jag utanför Hennes port. Där blåser vinden alltid från öster och gatuljusen svajar lugnt över sidogatan, så känns det iallafall. Vackert. En instinkt från svuren tid fick mig att blicka upp mot fönstret på andra våningen och se om kalla ögon såg tillbaka. En is genom bröstet, kall så att den får stadiga ben att skaka i jordskalvet av minnen om kall september, rosor. Ett hällregn ligger lätt mot skinnet samtidigt som det haglar innanför. Platsen som en gång var mitt hem.
Sedan en ljummen kväll i juni lever jag i exil, i ett land jag inte längre känner och med människor jag inte längre förstår. Eken vaggar än i brisen och den gamla kyrkoklockan är än inte slagen, doften av nyplockade bär växer sig tätare i luften och kväver en skuren strupe. Orden ekar än, "du visste det själv". Som att domen redan fallit över en drömmande som aldrig ville släppa taget om den osynliga sprickan i samlivet, men än inte delgivits. Jag var aldrig dömd, jag liksom den kärlek som föddes långt innan avskyn var född fri. Som sparvarna som lämnade sina fotspår i de snöklädda fälten bortom motorvägen. Allt ett minne blott, liksom det andra jag kändes vid.
Det plågar mig att prata om det, jag vrider mig än svettig om nätterna i lakanenän . Men jag lever när jag lider.
Slå mig på käften och skrik allt du kan
Hugg mig i ryggen och säg att du hatar mig
Krossa alla speglar och släng igen dörren när du går
Jag kommer ändå att sakna dig.
Samuel Beckett påstod en gång att "Sorrow is fun", och jag beredd att hålla med. Vi njuter av vår egen och andras sorg och fötret. Och om du påstår att du inte gör det så kan du ju fundera över om varför du läser den här bloggen...
Fast tur är det då att vara okänd, för då stannar hemligheterna mellan mig och dig. Tack för det...
Kärlek
K
"Djupt och snyftigt"
"Djupt och snyftigt
Detta var otroligt vackert och djupt. Det är så djupt att jag inte förstår allt, för jag är en VeckoRevyn-tjej och ingen Kafka-brud, men fint är det:
"Ibland undrar man vad som blev av de dagar och år man hade framför sig, men som nu ligger bakom. Jag tror att den tanken är fröet till den körsbärsblomma som blommar i att finna frid. Att hitta hem."
Det är nästan så att man blir lite sentimental.
Skrivet av Småbloggskommentatorn 22 januari 2009 klockan 20:00"
Insomni
Sad days
I skuggan av soffan där vi en gång satt kommer tiden och går.
Vi satt här en gång, i armarna på varandra
Jag, lika rädd som du
Mitt bröst lättade när jag sade ditt namn
Jag tappade andan när du sade mitt
Vi är ensamma nu - för oss själva
Det är för sent, det är för sent att ta tillbaka allt som sagts
jag släpper din hand och stänger grinden.
Om en promenad kan få alla tårar att torka,
vad säger då den hand som håller din i ett fast grepp
medan du släpper fingrarna för att gripa en annan?
Om jag hade kraften att avsluta det här, skulle allting vara bortkastat?
(Jag lär mig använda Imovie för att kunna slänga upp en videoblogg här så småningom, ge mig bara lite tid..)
/K
Vi satt här en gång, i armarna på varandra
Jag, lika rädd som du
Mitt bröst lättade när jag sade ditt namn
Jag tappade andan när du sade mitt
Vi är ensamma nu - för oss själva
Det är för sent, det är för sent att ta tillbaka allt som sagts
jag släpper din hand och stänger grinden.
Om en promenad kan få alla tårar att torka,
vad säger då den hand som håller din i ett fast grepp
medan du släpper fingrarna för att gripa en annan?
Om jag hade kraften att avsluta det här, skulle allting vara bortkastat?
(Jag lär mig använda Imovie för att kunna slänga upp en videoblogg här så småningom, ge mig bara lite tid..)
/K
On almost any tuesday morning
Gulrökt tapet, resårsäng, radioklocka. En pappvägg mellan mig och den gamla världen. Det snöar ner mot rosenlundsgatan och förmodligen mot hornsgatan också utan min vishet. Klockan börjar närma sig tre och jag har ännu inte lämnat sovrummet. Alla gårdagens storslagna tankar om idag blev till trötta gäspningar och allt för karaktärslösa viljor. Jag skulle hitta den där perfekta skinnjackan, jag skulle skriva något med genomslagskraft som psalm skriven med eld över himlavalvet. Ett eko mellan stenhusväggarna, en vind som tar sig in - ensam mellan lakanen igen.
Det är mer till livet än vad en blick kan insupa - aldrig!
Ett tränat öga tar det för vad det är och ser igenom lagret av sot och tegeldamm.
Jag är den som känt för mycket, jag är ekot i det tömda huset.
I en bättre värld, jag lärde mig va stark; aldrig darra när andra ser
Jag har bytt namn, men de säger att det jag säljer inte längre är värt nånting
Nu reser jag från stad till stad, snart når jag din gryning
Jag är bara en i långa raden män som inget saknar eller minns
Men det är nånting i vår blick som längtar hem.
Efter rekommenderad dos koffein, nikotin, facebookknark och lite socker så ska ni se att jag är lika mycket människa som er igen. Fick förövrigt precis en facebookinbjudan om att tillsammans med resten av södermalms singlar stå och kramas i tanto på alla hjärtans dag, det låter mysigt. En kram..
Nej, lite friskluft..
<3
Det är mer till livet än vad en blick kan insupa - aldrig!
Ett tränat öga tar det för vad det är och ser igenom lagret av sot och tegeldamm.
Jag är den som känt för mycket, jag är ekot i det tömda huset.
I en bättre värld, jag lärde mig va stark; aldrig darra när andra ser
Jag har bytt namn, men de säger att det jag säljer inte längre är värt nånting
Nu reser jag från stad till stad, snart når jag din gryning
Jag är bara en i långa raden män som inget saknar eller minns
Men det är nånting i vår blick som längtar hem.
Efter rekommenderad dos koffein, nikotin, facebookknark och lite socker så ska ni se att jag är lika mycket människa som er igen. Fick förövrigt precis en facebookinbjudan om att tillsammans med resten av södermalms singlar stå och kramas i tanto på alla hjärtans dag, det låter mysigt. En kram..
Nej, lite friskluft..
<3
02.08
Sweet, sweet insomnia
(update 04.06; kan inte somna längre.)
Sleep dead silence
Söderstråkscaféerna har avlöst varandra i mitt kvarter under hela min uppväxt, men i tobaksaffären ett kvarter ner står samme man som stått där så länge jag kan minnas. Grå skepparkrans mot en vinröda kofta, den ofiltrerade doften av nybränd piptobak. Han ser att jag är ensam igen, och ler som för att säga att det är okej. 106 kliv senare öppnar tunnelbanan sina dörrar och stänger dom sen. Jag sluter mina ögon och drömmer drömmar om enklare tider, om en hand som fattar en annan, fingrar som korsar varandra.
Jag minns hur någon annan tog min hand en röd augusti och ledde mig längst en strand av kalksten någonstans på Öland. Vi kastade strandad flytved till vattnet och såg den driva längst de rullande saltvågorna ut mot det svarta djupet. Samma sommar gick vi den långa vägen från Aspudden till den cementerade badplatsen i Västertorp och badade utan kläder i vattnet som än doftar klor. Jag tror att jag rodnade av hennes skönhet; skinnet bränt av solenoch håret blekt i blont. Hur våra kroppar möttes under en spegelstilla yta i brand. Iallafall minns jag det så.
Jag kan fortfarande se hennes spegelbild i ytan av rispat glas i skriken från ambulanserna när gatulyktorna tänds. Och ännu hade jag inte träffat dig.
Uti minnets fuktskadade botten står tiden stilla och tyst, varje bild och varje ord är som flyktigt igår. Varje sak vi skrev, varje foto som togs och sparades av någon annan doftar av smärta. Fortfarande står sängen med huvudet mot fönstret, så att drömmar av mörker kan blekas under några få timmar av morgonsol. Fortfarande sover jag med huvudet mot den sidan av sängen, som varken pratar eller andas för dig.
En iskall rysning genom mig, röster över telefonen drunknar i skriet av uppbrott.
Du var inte den första och du lär inte bli den sista, men det värker att se dig med honom.
För allt jag ville vara då, var att vara din.
K
En rockstjärnas död 2.0
Med en ny upplaga gäller nya spelregler...
R.A. - You will be missed
Day by day my hearing goes
I'm really gonna miss the world in stereo.
Att hitta hem...
Södermalm den 19 Januari 2009
Rimfrosten sträcker sina spröda kristaller över fyrglasfönstret ut mot pärlbanden av gatulyktor som lyser upp den svarta skorpan. En försommar för tolv år sedan stod jag på samma gata och väntade på ljudet av min brors skor mot den blanka marmortrappan, utanför de svartmålade blydörrarna till vårt hus brann osen av tjära i den nylagda asfalten och de japanska körsbärsträden stod i sina sista dagar av blom. Någonstans i fjärran blänkte det i gamla Klippets välputsade skyltfönster ut mot gatan. Det var måndagen den 23 juni 1997 och jag hör än idag barnakörens sorlande toner i "Jag vill ha en egen måne" från musiklektionen då vi sörjde att en av vår tids stora kompositörer gått ur tiden. Fortfarande kan jag känna asfalten gripa tag i mina marinblå tygskor på vägen hem från skolan, med kastanjens bladverk över våra huvuden och den blå himlen bortom all räckhåll.
Jag minns mitt liv som i korta filmsekvenser i sepiaton, som polaroidbilder tagna för längesedan. Stilla vilande under mina ögonlock.
Där körsbärsträd och nyponbuskar en gång blommade lades betongblock, som en förlängning i sten av det då orörda Bysistorg. I tiden innan det grå golvet, när hornsgatans ödestråk inte bara existerade i de äldres ögon berättade en man för mig om hur körsbärsträdets blomningen minner människan om livets förgänglighet. Jag kan inte hjälpa att se tillbaka till den dagen en rockstjärna dog. Tolv år senare fortsätter min jakt på liv...
Det är idag 2 1/2 år sedan jag slutade blogga under namnet "En rockstjärnas död", med epilogen; "Man kommer till en punkt när det inte längre är sunt att kämpa, då man måste lyfta på hatten och gå någon annanstans", frågan är åt vilket håll jag ska vända mina klackar". Ibland undrar man vad som blev av de dagar och år man hade framför sig, men som nu ligger bakom. Jag tror att den tanken är fröet till den körsbärsblomma som blommar i att finna frid. Att hitta hem.
Tack för all positiv feedback under de här åren, jag lovar att ge tillbaka.
/K
Rimfrosten sträcker sina spröda kristaller över fyrglasfönstret ut mot pärlbanden av gatulyktor som lyser upp den svarta skorpan. En försommar för tolv år sedan stod jag på samma gata och väntade på ljudet av min brors skor mot den blanka marmortrappan, utanför de svartmålade blydörrarna till vårt hus brann osen av tjära i den nylagda asfalten och de japanska körsbärsträden stod i sina sista dagar av blom. Någonstans i fjärran blänkte det i gamla Klippets välputsade skyltfönster ut mot gatan. Det var måndagen den 23 juni 1997 och jag hör än idag barnakörens sorlande toner i "Jag vill ha en egen måne" från musiklektionen då vi sörjde att en av vår tids stora kompositörer gått ur tiden. Fortfarande kan jag känna asfalten gripa tag i mina marinblå tygskor på vägen hem från skolan, med kastanjens bladverk över våra huvuden och den blå himlen bortom all räckhåll.
Jag minns mitt liv som i korta filmsekvenser i sepiaton, som polaroidbilder tagna för längesedan. Stilla vilande under mina ögonlock.
Där körsbärsträd och nyponbuskar en gång blommade lades betongblock, som en förlängning i sten av det då orörda Bysistorg. I tiden innan det grå golvet, när hornsgatans ödestråk inte bara existerade i de äldres ögon berättade en man för mig om hur körsbärsträdets blomningen minner människan om livets förgänglighet. Jag kan inte hjälpa att se tillbaka till den dagen en rockstjärna dog. Tolv år senare fortsätter min jakt på liv...
Det är idag 2 1/2 år sedan jag slutade blogga under namnet "En rockstjärnas död", med epilogen; "Man kommer till en punkt när det inte längre är sunt att kämpa, då man måste lyfta på hatten och gå någon annanstans", frågan är åt vilket håll jag ska vända mina klackar". Ibland undrar man vad som blev av de dagar och år man hade framför sig, men som nu ligger bakom. Jag tror att den tanken är fröet till den körsbärsblomma som blommar i att finna frid. Att hitta hem.
Tack för all positiv feedback under de här åren, jag lovar att ge tillbaka.
/K
