kristofermoberg

Jag sitter på ett tåg i en ödslig vagn och lyssnar till ljudet av hjul som sliter räls, tunnland efter tunnland.
Metallen sjunger i en öronbedövande symfoni och den karga smaken av rost lägger sig i munnen när jag drar ner fönsterglaset för att känna kylan. Jag blev så trött på mig själv, på hur destruktiv jag blir; hur jag varje gång hjärtat spricker söker ett gift att döva smärtan med. Alla desperata försök att slippa vara med mig själv när jag inte stått ut, jag har lämnat den här staden så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har ett behov av att stänga av och försvinna. Den här gången kan du inte följa med mig; det är en uppgörelse med ett annat liv och du har ingen del av det.

Om du ser henne ta tåget över bron i september och låter blicken falla ner mot hamnen och slussen där båtarna vaggar på de brutna isarna. Längs den röda rälsen, genom höjden och hagen där dimman ligger tät om hösten och krokvägarna korsar varandra. Där den vita kyrkan sträcker sitt skarpa torn mot himlen intill den grönklädda innerstadsrondellen och drömmar från en annan tid har funnit sin stilla viloplats i församlingshusets röda tegelväggar. Då vet jag att hon letar efter något jag aldrig kunde ge, säg att jag hoppas hon hittar någon som kan. Någon som kan torka hennes tårar, någon som kan hålla hennes hjärta varmt. Säg henne att jag alltid var stolt över att vara hennes vän, att de dagar vi hade med varandra var några av de bästa som jag någonsin haft. Säg att jag är ledsen för allt som blev så fel. Att flera av de saker som hon sa kommer jag alltid att bära med mig, som en stilla viskning i natten när jag försöker somna om. Säg att jag har glömt vår första kyss, men att jag minns varje ord. Hon kanske tror att jag glömt henne, snälla säg inte att det inte är så.

I en annan del av samma avlånga land har eken inga knoppar än, våren kan ta sin lilla tid ibland när snön alltid ligger ny. Jag har känt mig tyngd och bruten, mörkret spelar sina spel med ett onykter sinne, men jag tror att det kommer lugna sig nu. Att alla tvära kast har haft sitt.

Om du läser det här och tror att mitt hjärta är en karg och kall sten så skulle inget kunna vara mera fel.
Sanningen är att om att jag gav dig allt jag hade velat skulle ingenting av det du älskar finnas kvar hos mig.

/ Totte

"Säg allt, säg allt det där för mig..."
(en elegi genom thåström)

Förenklad version av "Till det sista havet" till min käraste vän.

Du är det första och starkaste ljuset jag sett sedan jag mörklagde mina fönster för sisådär två år sedan.
För varje dag som går är jag tacksam för att jag lärt känna dig, och för varje dag som går så hoppas jag att du känner samma sak. Du är den vackraste människan jag träffat, och jag hoppas att jag får göra det igen snart.

Men om det skulle dröja vill jag att du ska veta att jag alltid finns där, i såväl mörker som solsken.

Puss och kram

Din vän

K

Att lära sig älska om och om igen
att dö igen
och välta vasen fylld till bredden av smärta
så att alla historier rinner ut.
Född vek, lärd stark
Inga armar kommer någonsin vara stora nog för att omfamna mig

Ett annat jag brukade ta sig upp på taken,
högt ovanför de skenande taxibilarna nedanför
där bara vinden hördes i ett fortfarande friskt öra.
Jag brukade älska det som mest när det regnade.
Jag var alltid ensam
Jag förbluffades över att jag inte föll ner mot en säker död när jag inte var nykter
Jag förbluffas fortfarande då och då
men tack gode gud.
För jag älskar allt jag kan nu
även de riktigt svåra dagarna.
och jag älskar någon, ett äldre mig
ett sorgsen jag.
Han var skriet av ett brandlarm i natten
oberörd av tid och rum.
Ett minnesmärke i tiden
Den personen var ett bräckligt och brustet barn
jag saknar honom inte, det jaget.
Men jag oroar mig fortfarande för honom då och då

Jag somnar och drömmar om hur
orkestern spelar efter egna noter
och vägrar följa min skakande hand.
För livet har sin egen sång,
En sång med humoristiska svängar och tonartshöjningar.
Och jag är tacksam för det.
Född vek, lärd stark
Inga armar kommer någonsin vara stora nog för att omfamna mig

Vart du än hamnar och vart du än är, så bär jag dig till den plats i mitt hjärta som du alltid kan kalla ditt hem.

Jag har suttit på andra sidan bardisken och hört vänner bekanta berätta för vänner om kärleken de funnit och hemligheten som ruvar i hennes klappande hjärta, men aldrig har jag känt mig vid deras berättelser.
Det är en känsla som aldrig velat stanna hos mig, som om jag vore ett rum med vidöppna fönster mot en kall novembernatt där ingen velat stanna en längre tid. I ett kallt hjärta säger de att ingen eld kan gnista - Det har varit tungt och grått, jag är frusen än. Du lät solljuset värma mitt skinn och snön dämpade mitt fall

Inatt såg jag solen gå ner bortom västerbron och lyssnade till de vaga ljuden av ett älskande par som viskade varandras namn på andra sidan tegelväggen. Jag slöt mina ögon och drömde vaken om hur du satt under granen som en liten gökunge och kramade dina tummar och grät utan att hitta vad du önskat dig bland alla uppslitna paket. Din morfar satt på knä bakom dig och viskade att allt skulle bli bra - en vacker dag.
Jag gick igenom natten och kände den regnsvarta asfalten värja sig mot kölden under mina skosulor, steg för steg. I kvarteren bakom stationen frågade jag poeterna som satt på rad med kaninögda blickar rakt fram vilken väg man väljer när ett sista ljus har slocknat och tillslut sa en av dem: Det finns en lärdom att ta till sig i allt vi går igenom, och en sorg i allt vi aldrig får uppleva.

Jag fylls av värme när jag säger ditt namn, men tappar andan när du säger mitt.

Du är bitsk, giftig och du hugger som en huggorm men kan i nästa sekund rodna och se ut som ett stappligt föl
Sen den dagen då du vackert sa "sida vid sida ska vi gå" har jag när du vill mig något suttit jag tyst och lyssnat. Det var trots allt du som sa till mig att jag ändå aldrig skulle förstå. Snälla du, säg aldrig så igen - det gör ont i mig än.
Jag ville bara vara din vän, därför lät jag dig aldrig gå.

När du saknar någon annans hand och minnen trängs med allt som aldrig blev av.
När tårar färgar dina kinder våta och dina knän dom blöder
Ska jag gå med dig då
Hand i hand
Steg för steg
Till det sista havet.
Älskade du...

Det ligger en ödslig natt över stockholm och gästerna har gått hem
Clownerna skrattar och hundarna ylar ikväll.
På mosebacke terass den natten
såg jag tårarna mot din kind
där vi rökte och pratade om saker som vi minns
Om din morfar kunde se dig,
skulle han vara lika stolt som jag
så rycka upp det här döda rosorna med rötterna
och låt deras frön växa till nya vid hans grav.

Jag önskar att jag vore som du
Lika stark som du är svag
lika vacker och karg som du var idag

Släng med ditt svarta hår
lyft blicken från marken där du står
Det kommer en tid
då man måste börja om
Spring genom askan och följ hans fotspår när han går
När du når dit du vill så stanna kvar
lova mig att du aldrig vänder dig inte om

Jag såg mitt ex på gatan häromdagen
hon bär fortfarande armbandsuret som jag köpte.
Jag tänker ibland på vad som gick så snett och vad det var för fel i det
trots att hon har en ny och jag inte har en del i det
Hon var inte den första,
lär inte bli den sista
men det känns i hjärtat än
där jag ligger ensam och bräcklig ikväll
Så jag sprang med de herrelösa hundarna tills benen slutade gå
Jag hade gråtit nog ändå

Det ljusnar bortom taken och gatorna fylls med folk
där jag somnar till och vaknar ännu en gång