kristofermoberg

Den svarta gestaltens hjärta slår ett slag och skuggorna över köksgolvet flyr morgonen. Det är månader sedan vi hördes av nu och om jag skrev något så skulle du nog svara att allt det där var längesen, så länge sen. Din tid går fortare, jag har det långsamt här. Inga krossade flaskor, bara jag som driver omkring med svarta segel utan köl. Den här staden ligger som ett stilla fotografi sen du gick, men ikväll när jag tänker på dig går det som ett sorgset sus mellan väggarna. Jag undrar vem hon är fantastisk för nu, sig själv eller någon annan. Jag minns en sakta vacker junidag för inte så längesen, längesen för dig förstås. Ni satt på uteserveringar i solen och var lyckliga, du var det vackraste hon sett och jag trodde på er.

Jag tänker på någon annan och du tänker inte alls, du lever i en annan värld. Hennes sneda tänder och dina läppar mot hennes hals. Men jag hoppas du hittat rätt nu och kommit till ro. Det är sant men det gör ont ändå. För ingen jag mött var som du; du hatade och rev och slet och tog vad du kunde ta. Vi kunde ha gjort något stort du och jag, lyft den här världen några steg till. Vi kunde ha stannat där och hållit oss där, vi kunde ha lämnat den här staden. Nu är du borta, sedan så längesen borta, men det så lång tid för dig att låta oss gå itu.

Jag behöver dig när jag behöver dig, nu behöver jag dig inte längre och så får det förbli. Du är borta, du är kvar, men lär väl aldrig försvinna helt. Jag skrämde bort dig, nu är jag fri. Det är bara jag som är ensam och bräcklig ikväll, en idiot som vet så mycket bättre än det här. Jag måste vidare, det är självklart. Men visst älskade du henne verkligen? Vad det nu kan ha varit värt.


Det finns ingen sorg eller smärta kvar, bara en tanke då och då. Jag lever av dikt och du dog av demoner, i skärselden dränkte vi vår oro i drömmar och sprit. Du lärde dig aldrig att leva här, jag lär mig för varje steg. Med ett glas i din hand och svärta i bröstet slapp du se när din svartklädde tjänare kom. En dag ska jag stå brevid dig i natten och veta vad det är du slagits för.

Förlåt, farväl och adjö.
 

Det finns timmar på dygnet då gud vill se vad man tål, det har funnits nätter då jag sovit med hölstret fritt och hanen spänd i mörkret. Dagar då man ställs för det man fruktar, små svarta hål.
I natt speglar sig månen i riddarfjärdens blanka vatten, isflaken driver med tystnaden längs strandkanten och minusgraderna som gjorde morgondaggen till rimfrost håller i. Det är den 17 februari och inte en stjärna på himlen.
Jag sitter ensam framför ett stearinljus kastade skuggor och väntar på att telefonen som aldrig ringer ska bryta tystnaden av väggar som sakta rasar omkring mig. De säger att alla historier börjar någonstans, att alla bäckar har sitt språng.  Jag låg under täcket den natten och försökte smälta alla nya intryck. När klockan slog 06.22 så hade jag fortfarande inte slutit ögonen - såfort jag försökte så glittrade grå ögon framför mig i stockholmsnatten. I rummet låg doften av ett regn över hjärtats bäcksvarta trottoarer och i dess rännsten föll förkastade drömmar i glömska med de stigande vattenmassorna när stjärnorna som en gång lyste så klart ovanför dem förlorade all sin glans i hennes ögon såfort hon slöt dem.

Saker tar längre tid för mig att smälta och komma över än för andra. Alla tankar och demoner som flyter i bakvattnet skriker att det finns nya problem att vrida sig sömnlös över nu - men jag är en svag is att beträda. Vissa säger att man bör befinna sig i nuet för att uppskatta vad som i framtiden kommer att ske; jag befinner mig lika mycket i nuet som jag befinner mig i vad som hänt, men fortfarande med samma rädsla i bröstet, nu som då, för vad som väntar.

De säger: "Släpp din sten. Släpp din oro och läk dina stygn. Jag går bakom dig hur smal din väg än blir och när du faller igen, så bär jag dig då." Jag var där då, liksom den dag du vaknade och de hade vänt dig ryggen. För vart du än skulle hamna och vart du än var, så skulle jag bära dig till den plats i mitt hjärta som du alltid skulle kalla ditt hem.

I kväll ligger kälen i marken där jag går, samma smala väg som vi gick då. Förbi elljusspåret och de stora åkrarna, där vinden ligger tät i ryggen och den frusna marken knakar under fötterna. Men det är inte samma sak utan dig.
Utan Dig

    Det är i början av februari och solens första strålar har gett oss en föraning om vad som väntar oss längst in i juni. Jag minns hur hallonbuskarna vajjade i vindtaget av barnfötter som lyfte från marken när farmor ropade inifrån köket. Det var en Aspuddensommar i aprilfärger och de sista flyttfåglarna lämnade södern för att häcka i Ljusnans stilla forsande vattedrag. Den brusande vattenytan ringades av kilstenarna jag och min syster kastade mot tusenbröderna i det söta och buteljbruna vattnet. Min lillebror och jag stod vid foten av det väldiga äppelträdet som sträckte sina toppar mot guds fingrar bland molnen - jag satte mina handflator mot sensommarsolen och slöt ögonen.
    Nu står jag här igen vid äppelträdet som blommade och känner hur gråten pressar bakom ögonen. Det är en överväldigande känsla av att allt och inget försvinner. Jag är fortfarande sju år, med ett pingisracket i handen och munnen full av röda vinbär. Tiden är bara ett ord, ett system vi har skapat. Men det som har varit fortsätter alltjämt att vara.

"Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Första Korinthierbrevet .

Som om skyn vore en kuliss målar svalorna molnstrimmor på körsbärshimmeln högt ovan hustaken.
Lönnen på den asfalterade bakgården sträcker sitt spretande bladverk mot tegelmuren och de brandgula löven håller sig kvar vid sina kargade grenar i väntan på de första plusgraderna. Sakta men säkert övergår Stockholm till att bli en tyst och kall stad i skuggan av sommarmånaderna som väntar. Jag sitter i det halvfärdiga köket och ser ut över den tomma gatan på andra sidan treglasfönstren. Allt är så nära men ändå så långt förgånget. Minnen av Angelos pizzeria i grusvägsdammet och hålet i stängslet vid basketplanen. Konsums gröna ljus och solen som sjönk bakom höghustaken.
Jag minns mig se en ängel landa bland gråduvorna på sparbankstaket.
Det är så mycket bilder och minnen som trängt sig igenom lagren av tunna och tjocka hudlager att jag inte kunnat beskriva dem, så jag låter dem rinna igenom mig här.

Asfalten hettade under våra fötter där vi gick mot en oviss framtid, och snart är vi framme. Framme vid slutet av den väg vi valde när vi rymde från gården 95 för att ge oss ut på äventyr bortom elden och landsvägen för att finna oss själva. I 20 år har solen bländat oss och skänkt värme åt varje regnvåt gata vi vandrat, och det kommer den göra så länge vi lever och i årtusenden efter det. Sedan vi träffades den första gången har jag gått vilse i en stor dunkel skog av minnen och framtidsvisioner, utan att förstå att det gick som det gick.
Nu har solen, stjärnorna och månen slocknat och natten är helt svart. Den omfamnar mig och den ensamma tystnaden blir till spöken, som tar min hand och leder mig vidare till den ödebyggd där vi försökte bygga ett liv du och jag. Allting rasar här, fasaderna kläds av träfasader som vinden slitit sönder under åren och spåren vi en gång lämnade efter oss har nu regnat bort. Kvar finns bara den evigt viskande vinden som sjunger om det vi lämnade kvar.



Tänds det en stjärna så följer jag den, det är så lite som håller mig kvar här.
Bland hundratals av människor har jag sökt din blick, för att se om du ser tillbaka.
För på en parkbänk, mellan södermalm och vasastan. Sitter fortfarande de vi kunde varit du och jag.
Vem jag än träffar och hur allting än blir, är du aldrig utbytbar.