Tre skovlar på mitt kistelock
Det finns timmar på dygnet då gud vill se vad man tål, det har funnits nätter då jag sovit med hölstret fritt och hanen spänd i mörkret. Dagar då man ställs för det man fruktar, små svarta hål.
I natt speglar sig månen i riddarfjärdens blanka vatten, isflaken driver med tystnaden längs strandkanten och minusgraderna som gjorde morgondaggen till rimfrost håller i. Det är den 17 februari och inte en stjärna på himlen.
Jag sitter ensam framför ett stearinljus kastade skuggor och väntar på att telefonen som aldrig ringer ska bryta tystnaden av väggar som sakta rasar omkring mig. De säger att alla historier börjar någonstans, att alla bäckar har sitt språng. Jag låg under täcket den natten och försökte smälta alla nya intryck. När klockan slog 06.22 så hade jag fortfarande inte slutit ögonen - såfort jag försökte så glittrade grå ögon framför mig i stockholmsnatten. I rummet låg doften av ett regn över hjärtats bäcksvarta trottoarer och i dess rännsten föll förkastade drömmar i glömska med de stigande vattenmassorna när stjärnorna som en gång lyste så klart ovanför dem förlorade all sin glans i hennes ögon såfort hon slöt dem.
Saker tar längre tid för mig att smälta och komma över än för andra. Alla tankar och demoner som flyter i bakvattnet skriker att det finns nya problem att vrida sig sömnlös över nu - men jag är en svag is att beträda. Vissa säger att man bör befinna sig i nuet för att uppskatta vad som i framtiden kommer att ske; jag befinner mig lika mycket i nuet som jag befinner mig i vad som hänt, men fortfarande med samma rädsla i bröstet, nu som då, för vad som väntar.
De säger: "Släpp din sten. Släpp din oro och läk dina stygn. Jag går bakom dig hur smal din väg än blir och när du faller igen, så bär jag dig då." Jag var där då, liksom den dag du vaknade och de hade vänt dig ryggen. För vart du än skulle hamna och vart du än var, så skulle jag bära dig till den plats i mitt hjärta som du alltid skulle kalladitt hem.
I kväll ligger kälen i marken där jag går, samma smala väg som vi gick då. Förbi elljusspåret och de stora åkrarna, där vinden ligger tät i ryggen och den frusna marken knakar under fötterna. Men det är inte samma sak utan dig.
UtanDig
I natt speglar sig månen i riddarfjärdens blanka vatten, isflaken driver med tystnaden längs strandkanten och minusgraderna som gjorde morgondaggen till rimfrost håller i. Det är den 17 februari och inte en stjärna på himlen.
Jag sitter ensam framför ett stearinljus kastade skuggor och väntar på att telefonen som aldrig ringer ska bryta tystnaden av väggar som sakta rasar omkring mig. De säger att alla historier börjar någonstans, att alla bäckar har sitt språng. Jag låg under täcket den natten och försökte smälta alla nya intryck. När klockan slog 06.22 så hade jag fortfarande inte slutit ögonen - såfort jag försökte så glittrade grå ögon framför mig i stockholmsnatten. I rummet låg doften av ett regn över hjärtats bäcksvarta trottoarer och i dess rännsten föll förkastade drömmar i glömska med de stigande vattenmassorna när stjärnorna som en gång lyste så klart ovanför dem förlorade all sin glans i hennes ögon såfort hon slöt dem.
Saker tar längre tid för mig att smälta och komma över än för andra. Alla tankar och demoner som flyter i bakvattnet skriker att det finns nya problem att vrida sig sömnlös över nu - men jag är en svag is att beträda. Vissa säger att man bör befinna sig i nuet för att uppskatta vad som i framtiden kommer att ske; jag befinner mig lika mycket i nuet som jag befinner mig i vad som hänt, men fortfarande med samma rädsla i bröstet, nu som då, för vad som väntar.
De säger: "Släpp din sten. Släpp din oro och läk dina stygn. Jag går bakom dig hur smal din väg än blir och när du faller igen, så bär jag dig då." Jag var där då, liksom den dag du vaknade och de hade vänt dig ryggen. För vart du än skulle hamna och vart du än var, så skulle jag bära dig till den plats i mitt hjärta som du alltid skulle kalla
I kväll ligger kälen i marken där jag går, samma smala väg som vi gick då. Förbi elljusspåret och de stora åkrarna, där vinden ligger tät i ryggen och den frusna marken knakar under fötterna. Men det är inte samma sak utan dig.
Utan
Kommentarer
Trackback
