Att hitta hem...
Rimfrosten sträcker sina spröda kristaller över fyrglasfönstret ut mot pärlbanden av gatulyktor som lyser upp den svarta skorpan. En försommar för tolv år sedan stod jag på samma gata och väntade på ljudet av min brors skor mot den blanka marmortrappan, utanför de svartmålade blydörrarna till vårt hus brann osen av tjära i den nylagda asfalten och de japanska körsbärsträden stod i sina sista dagar av blom. Någonstans i fjärran blänkte det i gamla Klippets välputsade skyltfönster ut mot gatan. Det var måndagen den 23 juni 1997 och jag hör än idag barnakörens sorlande toner i "Jag vill ha en egen måne" från musiklektionen då vi sörjde att en av vår tids stora kompositörer gått ur tiden. Fortfarande kan jag känna asfalten gripa tag i mina marinblå tygskor på vägen hem från skolan, med kastanjens bladverk över våra huvuden och den blå himlen bortom all räckhåll.
Jag minns mitt liv som i korta filmsekvenser i sepiaton, som polaroidbilder tagna för längesedan. Stilla vilande under mina ögonlock.
Där körsbärsträd och nyponbuskar en gång blommade lades betongblock, som en förlängning i sten av det då orörda Bysistorg. I tiden innan det grå golvet, när hornsgatans ödestråk inte bara existerade i de äldres ögon berättade en man för mig om hur körsbärsträdets blomningen minner människan om livets förgänglighet. Jag kan inte hjälpa att se tillbaka till den dagen en rockstjärna dog. Tolv år senare fortsätter min jakt på liv...
Det är idag 2 1/2 år sedan jag slutade blogga under namnet "En rockstjärnas död", med epilogen; "Man kommer till en punkt när det inte längre är sunt att kämpa, då man måste lyfta på hatten och gå någon annanstans", frågan är åt vilket håll jag ska vända mina klackar". Ibland undrar man vad som blev av de dagar och år man hade framför sig, men som nu ligger bakom. Jag tror att den tanken är fröet till den körsbärsblomma som blommar i att finna frid. Att hitta hem.
Tack för all positiv feedback under de här åren, jag lovar att ge tillbaka.
/K
Äntligen är du tillbaka!!
Bra skrivet:)
åh va jag har saknat ditt skrivande :):):)
Tack, verkligen tack.
Jag är dessutom här för att stanna.
Vi ses och hörs.
Om det fanns fler bloggar som denna, skulle jag inte tveka en sekund på att hålla mig mer uppdaterad på bloggar. Jag fick helt enkelt nog av alla dessa mode-bloggar och "dagens outfits" som blivit så trendigt bland framförallt UNGA tjejer. Jag vill inte veta vad ni "åt till frukost", det hör till vardagen och är nånting som alla gör. Visst att man kan få klädtips och så, men då har du ju bara härmat någon annans stil, hm.
Tills jag idag upptäckte någon som verkligen kan skriva och mena vartenda ord han skriver. Det var tamifan på tiden!
Det var precis det här som behövdes för att slipa konkurrensen och försöka slänga iväg onödiga mode-bloggar, för det finns det allt för många av.
Jag säger bara go go go, det här gick rakt in i hjärtat på mig!!!
Jag ser framemot att följa din utveckling på bloggen, så se till att göra den speciell nu.
//Kramar från jag tror du vet vem..
