kristofermoberg

De sista stjärnorna slocknar ovanför den regnvåta trottoaren som bär mig och lyfter mig ur den kalla stockholmsnatten. Bland slocknade cigaretter och ett brinnande hjärta tar en ny dag sin början och ett sorgset idag blir ett sorgset igår

En gång frågade de hur jag mådde, om vår kärlek bestod och hur jag visste att isen skulle bära oss hela vägen. Jag var den som kände alldeles för mycket men hade blivit den som inte ville kännas vid någonting. Det var inte det jaget de sökte, så jag gick ensam i tusen mil och ändå var jag aldrig långt hemifrån.

Jag har rest genom alla dina nätter och är snart framme vid min egen gryning. För även när de räknat ut mig, kan ingenting få mig att gå tillbaks. Jag har målat upp mitt liv I svart tusch på bensinmackstoaletter utan att finna ett vackert slut. Det finns de som sagt att de inte ångrar något, i mitt sinne är det dumhet eller ett uttryck av brist på fantasi. Släpp mig aldrig med din blick, jag vill följa vägen vi gick och aldrig nånsin se tillbaks. För efter skymningen och dagen efter när morgonen kommer ser jag din framtid i mina drömmar. Där du går längst samma dammiga stråk som igår, utan någon som älskar dig så villkorslöst som när du ligger tyst i vigd jord.

Det här är min allra sista resa och väskan är redan packad.


Dies Irae; Vredens dag, den fruktade dagen skall upplösa världen i aska, såsom David tillsammans med Sibyllan omvittnar. Hur stor bävan skall det vara, när Domaren kommer för att noga granska allt! Domedagsbasunen skall sprida sitt förunderliga ljud över alla länders gravar, den skall samla alla framför tronen. Allt dött och allt levande skall förundra sig, när skapelsen stiger fram för att stå till svars inför Domaren.