Saturday Heartbreak
Vissa nätter ekar luften skrämmande tyst mot den tunna hinnan, andra inte. Sen hörseln på vänster öra försvann har det eviga skriet av ljudvågors stumma resonans mot benen hållit mig vaken om nätterna, men inatt följde jag mina fötter ut för att pröva mina sårade vingar. Inte för att jag inte gjort det förr, men för att påminna ett brustet hjärta om att hjärnan fortfarande är vid liv trots dess prövningar. Blodet pulserar genom nötta leder och synasperna skickar glada hälsningar vid elektriska impulser, men någonstans tar det stopp. Tyst. Stilla. Jag fann mig själv i mörkret.
I vimlet av människor med blickarna uppifrån och sorlet av tankar som aldrig tänkts klart så står jag och känner mig mindre värd än de flesta. Inget att spräcka läppar för, inget att fälla en tyst tår över. Jag har bara svårt att anpassa mig till en publik som föraktar krogmentalitet och fri bar. I en stilla stund tog jag mig modet att knappa in numret med fyrorna i, men inte styrkan att skicka samtalet. Någon annan ringer och pratar om tiden som flytt, om att fånga regnet som faller.
En taxiresa senare stod jag utanför Hennes port. Där blåser vinden alltid från öster och gatuljusen svajar lugnt över sidogatan, så känns det iallafall. Vackert. En instinkt från svuren tid fick mig att blicka upp mot fönstret på andra våningen och se om kalla ögon såg tillbaka. En is genom bröstet, kall så att den får stadiga ben att skaka i jordskalvet av minnen om kall september, rosor. Ett hällregn ligger lätt mot skinnet samtidigt som det haglar innanför. Platsen som en gång var mitt hem.
Sedan en ljummen kväll i juni lever jag i exil, i ett land jag inte längre känner och med människor jag inte längre förstår. Eken vaggar än i brisen och den gamla kyrkoklockan är än inte slagen, doften av nyplockade bär växer sig tätare i luften och kväver en skuren strupe. Orden ekar än, "du visste det själv". Som att domen redan fallit över en drömmande som aldrig ville släppa taget om den osynliga sprickan i samlivet, men än inte delgivits. Jag var aldrig dömd, jag liksom den kärlek som föddes långt innan avskyn var född fri. Som sparvarna som lämnade sina fotspår i de snöklädda fälten bortom motorvägen. Allt ett minne blott, liksom det andra jag kändes vid.
Det plågar mig att prata om det, jag vrider mig än svettig om nätterna i lakanenän . Men jag lever när jag lider.
Slå mig på käften och skrik allt du kan
Hugg mig i ryggen och säg att du hatar mig
Krossa alla speglar och släng igen dörren när du går
Jag kommer ändå att sakna dig.
Samuel Beckett påstod en gång att "Sorrow is fun", och jag beredd att hålla med. Vi njuter av vår egen och andras sorg och fötret. Och om du påstår att du inte gör det så kan du ju fundera över om varför du läser den här bloggen...
Fast tur är det då att vara okänd, för då stannar hemligheterna mellan mig och dig. Tack för det...
Kärlek
K
I vimlet av människor med blickarna uppifrån och sorlet av tankar som aldrig tänkts klart så står jag och känner mig mindre värd än de flesta. Inget att spräcka läppar för, inget att fälla en tyst tår över. Jag har bara svårt att anpassa mig till en publik som föraktar krogmentalitet och fri bar. I en stilla stund tog jag mig modet att knappa in numret med fyrorna i, men inte styrkan att skicka samtalet. Någon annan ringer och pratar om tiden som flytt, om att fånga regnet som faller.
En taxiresa senare stod jag utanför Hennes port. Där blåser vinden alltid från öster och gatuljusen svajar lugnt över sidogatan, så känns det iallafall. Vackert. En instinkt från svuren tid fick mig att blicka upp mot fönstret på andra våningen och se om kalla ögon såg tillbaka. En is genom bröstet, kall så att den får stadiga ben att skaka i jordskalvet av minnen om kall september, rosor. Ett hällregn ligger lätt mot skinnet samtidigt som det haglar innanför. Platsen som en gång var mitt hem.
Sedan en ljummen kväll i juni lever jag i exil, i ett land jag inte längre känner och med människor jag inte längre förstår. Eken vaggar än i brisen och den gamla kyrkoklockan är än inte slagen, doften av nyplockade bär växer sig tätare i luften och kväver en skuren strupe. Orden ekar än, "du visste det själv". Som att domen redan fallit över en drömmande som aldrig ville släppa taget om den osynliga sprickan i samlivet, men än inte delgivits. Jag var aldrig dömd, jag liksom den kärlek som föddes långt innan avskyn var född fri. Som sparvarna som lämnade sina fotspår i de snöklädda fälten bortom motorvägen. Allt ett minne blott, liksom det andra jag kändes vid.
Det plågar mig att prata om det, jag vrider mig än svettig om nätterna i lakanenän . Men jag lever när jag lider.
Slå mig på käften och skrik allt du kan
Hugg mig i ryggen och säg att du hatar mig
Krossa alla speglar och släng igen dörren när du går
Jag kommer ändå att sakna dig.
Samuel Beckett påstod en gång att "Sorrow is fun", och jag beredd att hålla med. Vi njuter av vår egen och andras sorg och fötret. Och om du påstår att du inte gör det så kan du ju fundera över om varför du läser den här bloggen...
Fast tur är det då att vara okänd, för då stannar hemligheterna mellan mig och dig. Tack för det...
Kärlek
K
Kommentarer
Trackback
