kristofermoberg

Det här är min allra sista resa, och väskan är redan packad.
Det finns nätter som aldrig tog slut. Det finns en horisont jag seglar mot jag försöker tänja ut.
Det finns stunder då jag brast. Det finns tre små ord som jag försökt att tejpa fast.
Jag var alltid lika rädd som du för att eka som ett rum där ingen kunnat bo nån längre tid.
Vi föddes i en bättre värld där jag lärde mig vara stark. Aldrig be om lov, alltid le men aldrig darra när andra ser. Men jag darrade när ingen såg och hundarna i gränderna föjde min ensamma flykt med tillförlitliga blickar. Jag kan byta stad och jag kan byta namn men ändå är det någonting i min blick som aldrig lämnar dig oberörd.

I stormen rörde sig alla som på eggen vid ett stup. Fast jag var stark. Jag log mot Gud och sa "jag är den som faller sist", men det var någonting som fick mig att ramla. I natt så reste vi tillbaks till trädgården vid sjön där vi växte upp. Vårt hus var plundrat, det fanns inget kvar. Bara skalet av den plats där vi en gång blev vi. Jag ska bygga något nytt, jag vill så mycket mer. Jag ska stå på en strand med två ögon som ser att vad som än hänt och vad som än sker så vill floden forsa framåt.

Så släpp din sten, släpp din oro och läk dina stygn. Jag går här brevid dig hur smal din väg än blir och när du faller igen, så bär jag dig då. Jag är här nu och den dag du vaknar och alla vindar har vänt. Vart du än hamnar och vart du än är, så bär jag dig till den plats i mitt hjärta som du alltid kan kalla ditt hem.