Sad days
Vi satt här en gång, i armarna på varandra
Jag, lika rädd som du
Mitt bröst lättade när jag sade ditt namn
Jag tappade andan när du sade mitt
Vi är ensamma nu - för oss själva
Det är för sent, det är för sent att ta tillbaka allt som sagts
jag släpper din hand och stänger grinden.
Om en promenad kan få alla tårar att torka,
vad säger då den hand som håller din i ett fast grepp
medan du släpper fingrarna för att gripa en annan?
Om jag hade kraften att avsluta det här, skulle allting vara bortkastat?
(Jag lär mig använda Imovie för att kunna slänga upp en videoblogg här så småningom, ge mig bara lite tid..)
/K
Vägen den är lång som vi alla vandrar, men vi måste dock komma ihåg en sak. Risken man får ta är dessa oändliga djupa diken, men som faktisk kommer ge oss styrka under vandringens gång.
Vägen delar upp sig och du är tvungen att välja en av dem. Vad väljer du: att förtsätta eller ge upp?
Det förstnämda rekommenderas, för det är den enda chansen att övervinna rädslan.
Även om allt kan kännas förjävligt, så är den enda lösningen att släppa taget och fortsätta vidare..
Hmmm, jag har läst lite av dina inlägg och jag måste säga att jag inte hade någon aning om att du skriver såhär bra. Emotionellt, poetiskt - fortsätt i precis samma stil, och tappa aldrig hoppet.
Jag har en blogg där jag kommenterar bloggar. Blev tipsad om din blogg och har nu kommenterat den! Läs vad jag skrivit på www.metrobloggen.se/bloggk
Hälsningar,
Småbloggskommentatorn
Finaste filmen. Den beskrev verkligen mitt sinnestillstånd för tillfället!
Finfina dikter som går rakt in i hjärtat, du är duktig du kristofer! :-)
Ska lugnt följa din blogg om det kommer fler filmer
