kristofermoberg

Att lära sig älska om och om igen
att dö igen
och välta vasen fylld till bredden av smärta
så att alla historier rinner ut.
Född vek, lärd stark
Inga armar kommer någonsin vara stora nog för att omfamna mig

Ett annat jag brukade ta sig upp på taken,
högt ovanför de skenande taxibilarna nedanför
där bara vinden hördes i ett fortfarande friskt öra.
Jag brukade älska det som mest när det regnade.
Jag var alltid ensam
Jag förbluffades över att jag inte föll ner mot en säker död när jag inte var nykter
Jag förbluffas fortfarande då och då
men tack gode gud.
För jag älskar allt jag kan nu
även de riktigt svåra dagarna.
och jag älskar någon, ett äldre mig
ett sorgsen jag.
Han var skriet av ett brandlarm i natten
oberörd av tid och rum.
Ett minnesmärke i tiden
Den personen var ett bräckligt och brustet barn
jag saknar honom inte, det jaget.
Men jag oroar mig fortfarande för honom då och då

Jag somnar och drömmar om hur
orkestern spelar efter egna noter
och vägrar följa min skakande hand.
För livet har sin egen sång,
En sång med humoristiska svängar och tonartshöjningar.
Och jag är tacksam för det.
Född vek, lärd stark
Inga armar kommer någonsin vara stora nog för att omfamna mig