kristofermoberg

Jag sitter på ett tåg i en ödslig vagn och lyssnar till ljudet av hjul som sliter räls, tunnland efter tunnland.
Metallen sjunger i en öronbedövande symfoni och den karga smaken av rost lägger sig i munnen när jag drar ner fönsterglaset för att känna kylan. Jag blev så trött på mig själv, på hur destruktiv jag blir; hur jag varje gång hjärtat spricker söker ett gift att döva smärtan med. Alla desperata försök att slippa vara med mig själv när jag inte stått ut, jag har lämnat den här staden så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har ett behov av att stänga av och försvinna. Den här gången kan du inte följa med mig; det är en uppgörelse med ett annat liv och du har ingen del av det.

Om du ser henne ta tåget över bron i september och låter blicken falla ner mot hamnen och slussen där båtarna vaggar på de brutna isarna. Längs den röda rälsen, genom höjden och hagen där dimman ligger tät om hösten och krokvägarna korsar varandra. Där den vita kyrkan sträcker sitt skarpa torn mot himlen intill den grönklädda innerstadsrondellen och drömmar från en annan tid har funnit sin stilla viloplats i församlingshusets röda tegelväggar. Då vet jag att hon letar efter något jag aldrig kunde ge, säg att jag hoppas hon hittar någon som kan. Någon som kan torka hennes tårar, någon som kan hålla hennes hjärta varmt. Säg henne att jag alltid var stolt över att vara hennes vän, att de dagar vi hade med varandra var några av de bästa som jag någonsin haft. Säg att jag är ledsen för allt som blev så fel. Att flera av de saker som hon sa kommer jag alltid att bära med mig, som en stilla viskning i natten när jag försöker somna om. Säg att jag har glömt vår första kyss, men att jag minns varje ord. Hon kanske tror att jag glömt henne, snälla säg inte att det inte är så.

I en annan del av samma avlånga land har eken inga knoppar än, våren kan ta sin lilla tid ibland när snön alltid ligger ny. Jag har känt mig tyngd och bruten, mörkret spelar sina spel med ett onykter sinne, men jag tror att det kommer lugna sig nu. Att alla tvära kast har haft sitt.

Om du läser det här och tror att mitt hjärta är en karg och kall sten så skulle inget kunna vara mera fel.
Sanningen är att om att jag gav dig allt jag hade velat skulle ingenting av det du älskar finnas kvar hos mig.

/ Totte

"Säg allt, säg allt det där för mig..."
(en elegi genom thåström)