kristofermoberg

Jag sitter ensam på parkbänkens grönmålade brädor och ser hur tonåringar i livets försommar prövar sina vingar i smaker och kyssar. Du var stenad i Stockholms svarta natt, sent augustiregn föll ner. Du la ditt huvud mot rälsen och sa att du inte orkade gråta längre. Jag tackar gud för att inget av dom tåg som åkte, tog dig med sig ner.
För jag minns än ljudet från gruset när vi kröp med våran kombi, genom lönnallén mot gården och hur pappa tutade. Farfars havre, farmors vinbär, nådde dig och mig till axeln och bergen var en saga som kvällen målat blå.
Men när hans hjärta stannade var det som ett stort träd föll till marken och någon öppnade den vindsdörr som vart låst i alla år. Där inne såg jag saker jag bara sett i onda drömmar, sånt som ingen kan rå på och sånt som hinner ifatt till slut. Det föll snö på gravens kransar och över släktens åkrar, vi lade blommor på hans grav och du somna i mitt knä.
Var du gammal nog att märka hur galenskapen kom? Som en stum glans över blicken och som oro sent om natten som en smitta genom huset som tog en efter en?

Du ringer mig om kvällen och din röst är helt förändrad. Du hade sprungit genom skogen och ropat utan svar. Din pappa sköt en älg, sen stannade hans hjärta. Är du vuxen nog nu att se hur galenskapen tog även dig min vän och bror?
Nu faller snö på gravens kransar och på din pappas åkrar, varken hans mor eller hans syskon är där och tar farväl. Tycker du att det var värt det är det det här du kallar heder? Kan det tysta sorgens klockor som bara slår och slår? Jag minns ljudet från gruset när vi kröp med våran kombi, upp för lönnallén mot gården och hur pappa tutade. Det är sent nu och det skymmer och det är inte mycket jag kan göra, den dörr du måste öppna kan bara öppnas inifrån.