kristofermoberg

I skuggan av soffan där vi en gång satt kommer tiden och går.
Vi satt här en gång, i armarna på varandra
Jag, lika rädd som du
Mitt bröst lättade när jag sade ditt namn
Jag tappade andan när du sade mitt
Vi är ensamma nu - för oss själva
Det är för sent, det är för sent att ta tillbaka allt som sagts
jag släpper din hand och stänger grinden.
Om en promenad kan få alla tårar att torka,
vad säger då den hand som håller din i ett fast grepp
medan du släpper fingrarna för att gripa en annan?
Om jag hade kraften att avsluta det här, skulle allting vara bortkastat?



(Jag lär mig använda Imovie för att kunna slänga upp en videoblogg här så småningom, ge mig bara lite tid..)

/K

Gulrökt tapet, resårsäng, radioklocka. En pappvägg mellan mig och den gamla världen. Det snöar ner mot rosenlundsgatan och förmodligen mot hornsgatan också utan min vishet. Klockan börjar närma sig tre och jag har ännu inte lämnat sovrummet. Alla gårdagens storslagna tankar om idag blev till trötta gäspningar och allt för karaktärslösa viljor. Jag skulle hitta den där perfekta skinnjackan, jag skulle skriva något med genomslagskraft som psalm skriven med eld över himlavalvet. Ett eko mellan stenhusväggarna, en vind som tar sig in - ensam mellan lakanen igen.

Det är mer till livet än vad en blick kan insupa - aldrig!
Ett tränat öga tar det för vad det är och ser igenom lagret av sot och tegeldamm.
Jag är den som känt för mycket, jag är ekot i det tömda huset.
I en bättre värld, jag lärde mig va stark; aldrig darra när andra ser
Jag har bytt namn, men de säger att det jag säljer inte längre är värt nånting
Nu reser jag från stad till stad, snart når jag din gryning
Jag är bara en i långa raden män som inget saknar eller minns
Men det är nånting i vår blick som längtar hem.


Efter rekommenderad dos koffein, nikotin, facebookknark och lite socker så ska ni se att jag är lika mycket människa som er igen. Fick förövrigt precis en facebookinbjudan om att tillsammans med resten av södermalms singlar stå och kramas i tanto på alla hjärtans dag, det låter mysigt. En kram..
Nej, lite friskluft..


<3

Sofia den 20 Januari 2009

Söderstråkscaféerna har avlöst varandra i mitt kvarter under hela min uppväxt, men i tobaksaffären ett kvarter ner står samme man som stått där så länge jag kan minnas. Grå skepparkrans mot en vinröda kofta, den ofiltrerade doften av nybränd piptobak. Han ser att jag är ensam igen, och ler som för att säga att det är okej. 106 kliv senare öppnar tunnelbanan sina dörrar och stänger dom sen. Jag sluter mina ögon och drömmer drömmar om enklare tider, om en hand som fattar en annan, fingrar som korsar varandra.

Jag minns hur någon annan tog min hand en röd augusti och ledde mig längst en strand av kalksten någonstans på Öland. Vi kastade strandad flytved till vattnet och såg den driva längst de rullande saltvågorna ut mot det svarta djupet. Samma sommar gick vi den långa vägen från Aspudden till den cementerade badplatsen i Västertorp och badade utan kläder i vattnet som än doftar klor. Jag tror att jag rodnade av hennes skönhet; skinnet bränt av solenoch håret blekt i blont. Hur våra kroppar möttes under en spegelstilla yta i brand. Iallafall minns jag det så.
Jag kan fortfarande se hennes spegelbild i ytan av rispat glas i skriken från ambulanserna när gatulyktorna tänds. Och ännu hade jag inte träffat dig.

Uti minnets fuktskadade botten står tiden stilla och tyst, varje bild och varje ord är som flyktigt igår. Varje sak vi skrev, varje foto som togs och sparades av någon annan doftar av smärta. Fortfarande står sängen med huvudet mot fönstret, så att drömmar av mörker kan blekas under några få timmar av morgonsol. Fortfarande sover jag med huvudet mot den sidan av sängen, som varken pratar eller andas för dig.

En iskall rysning genom mig, röster över telefonen drunknar i skriet av uppbrott.
Du var inte den första och du lär inte bli den sista, men det värker att se dig med honom.
För allt jag ville vara då, var att vara din.

K

Med en ny upplaga gäller nya spelregler...

Södermalm den 19 Januari 2009
Rimfrosten sträcker sina spröda kristaller över fyrglasfönstret ut mot pärlbanden av gatulyktor som lyser upp den svarta skorpan. En försommar för tolv år sedan stod jag på samma gata och väntade på ljudet av min brors skor mot den blanka marmortrappan, utanför de svartmålade blydörrarna till vårt hus brann osen av tjära i den nylagda asfalten och de japanska körsbärsträden stod i sina sista dagar av blom. Någonstans i fjärran blänkte det i gamla Klippets välputsade skyltfönster ut mot gatan. Det var måndagen den 23 juni 1997 och jag hör än idag barnakörens sorlande toner i "Jag vill ha en egen måne" från musiklektionen då vi sörjde att en av vår tids stora kompositörer gått ur tiden. Fortfarande kan jag känna asfalten gripa tag i mina marinblå tygskor på vägen hem från skolan, med kastanjens bladverk över våra huvuden och den blå himlen bortom all räckhåll.

Jag minns mitt liv som i korta filmsekvenser i sepiaton, som polaroidbilder tagna för längesedan. Stilla vilande under mina ögonlock.
Där körsbärsträd och nyponbuskar en gång blommade lades betongblock, som en förlängning i sten av det då orörda Bysistorg. I tiden innan det grå golvet, när hornsgatans ödestråk inte bara existerade i de äldres ögon berättade en man för mig om hur körsbärsträdets blomningen minner människan om livets förgänglighet. Jag kan inte hjälpa att se tillbaka till den dagen en rockstjärna dog. Tolv år senare fortsätter min jakt på liv...

Det är idag 2 1/2 år sedan jag slutade blogga under namnet "En rockstjärnas död", med epilogen; "Man kommer till en punkt när det inte längre är sunt att kämpa, då man måste lyfta på hatten och gå någon annanstans", frågan är åt vilket håll jag ska vända mina klackar". Ibland undrar man vad som blev av de dagar och år man hade framför sig, men som nu ligger bakom. Jag tror att den tanken är fröet till den körsbärsblomma som blommar i att finna frid. Att hitta hem.

Tack för all positiv feedback under de här åren, jag lovar att ge tillbaka.
/K